När föräldrarna inte är överens om barnets gaming

”Han spelar alldeles för mycket.” ”Nej, du överdriver. Alla hans kompisar spelar.” Den ena föräldern vill sätta tydliga gränser. Den andra tycker att konflikterna kring datorn är ett större problem än själva spelandet. När barnet spelar till sent på kvällen säger den ena ”stäng av nu”, medan den andra säger ”låt honom avsluta matchen”. Mitt emellan sitter barnet och vet ganska snabbt vem det ska fråga för att få det svar det vill ha. När en familj oroar sig för dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende är det lätt att tro att den största konflikten finns mellan barnet och föräldrarna. Men ibland börjar den verkliga striden istället mellan de vuxna.

Två föräldrar kan se exakt samma beteende helt olika

Fem timmars gaming kan för den ena vara ett tydligt varningstecken. För den andra är det bara ett stort fritidsintresse. Båda tittar på samma barn men tolkar situationen genom olika erfarenheter, värderingar och förväntningar.

Den ena kanske själv är gamer

En förälder som vuxit upp med datorspel kan förstå varför barnet vill avsluta matchen och varför onlinekompisarna är viktiga. Den andra kanske aldrig spelat och ser framför allt timmarna framför skärmen. Det betyder inte automatiskt att någon av dem har mer rätt än den andra.

Egna erfarenheter från barndomen påverkar

En förälder kanske växte upp med väldigt strikta regler och vill ge sitt eget barn större frihet. Den andra kanske själv saknade gränser och vill skapa mer struktur. Diskussionen om gaming kan därför egentligen handla om två helt olika bilder av vad bra föräldraskap innebär.

Barnet märker snabbt skillnaden

Barn är skickliga på att förstå familjens dynamik. Om mamma säger nej och pappa ofta säger ja kommer barnet naturligtvis börja fråga pappa. Det behöver inte handla om manipulation. Barnet söker helt enkelt den väg som ger störst chans att få det hen vill.

”Men pappa sa att jag fick”

Där börjar nästa konflikt. Plötsligt handlar diskussionen inte längre om gaming utan om vem som bestämmer. Föräldrarna börjar korrigera varandra framför barnet och frågan om datorspel blir en kamp om auktoritet.

Regler som ändras beroende på vem som är hemma fungerar dåligt

Om gaming ska avslutas klockan 22 när den ena föräldern är hemma men får fortsätta till midnatt med den andra blir gränsen svår att förstå. Barnet lär sig att reglerna egentligen är förhandlingsbara.

Föräldrar behöver inte tycka exakt likadant

Fullständig enighet är knappast realistisk. Två vuxna kommer ha olika tolerans för skärmar, läggtider och fritidsintressen. Målet behöver därför inte vara att båda ska känna exakt samma oro. Målet är att hitta några gemensamma principer som båda kan stå bakom.

Börja med konsekvenserna istället för antalet timmar

”Fem timmar är alldeles för mycket.” ”Nej, det är det inte.” Den diskussionen kan pågå för evigt. Fråga istället: Hur fungerar sömnen? Kommer barnet till skolan? Görs skolarbetet? Finns andra relationer och aktiviteter? Kan barnet avsluta gaming när det behövs? Då blir samtalet mer konkret.

Det går att vara överens om problemet utan att vara överens om orsaken

Den ena föräldern kanske tycker att gaming orsakar barnets trötthet. Den andra tror att barnet spelar för att skolan blivit jobbig. De behöver inte lösa den frågan först. Båda kan fortfarande vara överens om att fem timmars sömn inte fungerar och att något behöver förändras.

Prata utan barnet först

Om varje regel diskuteras framför barnet riskerar barnet att hamna mitt i föräldrarnas oenighet. Försök istället att de vuxna först kommer överens om några grundläggande ramar och presenterar dem tillsammans.

Undvik att göra varandra till fiender

”Du är alldeles för slapp.” ”Du är helt besatt av hans gaming.” Sådana formuleringar gör snabbt frågan personlig. Då försvarar varje förälder sin egen position istället för att undersöka vad barnet faktiskt behöver.

Den strängare föräldern har inte automatiskt rätt

Stor oro kan göra att varje minut framför datorn börjar uppfattas som ett problem. Gaming kan vara socialt, utvecklande och viktigt för barnet. Om skola, sömn, relationer och andra delar fungerar behöver ett stort spelintresse inte innebära dataspelsberoende.

Den mer tillåtande föräldern har inte automatiskt rätt heller

Att gaming är vanligt bland ungdomar betyder inte att allt gaming är oproblematiskt. ”Alla spelar” säger väldigt lite om just det här barnets situation. Om barnet spelar hela nätterna, missar skolan eller inte längre kan avsluta behöver konsekvenserna tas på allvar.

Titta på utvecklingen över tid

Spelade barnet lika mycket för ett år sedan? Har sömnen förändrats? Har andra intressen försvunnit? Har konflikterna ökat? Har skolresultaten eller närvaron förändrats? En tidslinje kan hjälpa föräldrarna komma bort från sina åsikter och istället titta på vad som faktiskt hänt.

Bestäm några få gemensamma gränser

Familjen behöver inte skapa ett regelverk på tre sidor. Det kan räcka med några saker båda föräldrarna verkligen kan stå bakom: sömnen ska fungera, skolan ska fungera och gemensamma måltider ska inte regelbundet prioriteras bort för gaming.

Bestäm också vad som händer när gränsen inte fungerar

Om barnet spelar längre än överenskommet behöver föräldrarna veta hur de ska reagera. Om den ena konsekvent upprätthåller gränsen medan den andra tar bort konsekvensen nästa dag försvinner trovärdigheten snabbt.

Barnet ska inte behöva välja sida

I mer infekterade konflikter kan barnet börja alliera sig med den ena föräldern. ”Pappa förstår mig i alla fall.” Då har gamingfrågan börjat påverka relationerna på ett djupare plan. De vuxna behöver försöka hålla sin konflikt mellan sig.

Ibland är föräldrarnas konflikt större än gamingproblemet

Det händer att barnet faktiskt spelar på en relativt fungerande nivå, men föräldrarna bråkar om det nästan varje kväll. Då behöver familjen också fråga sig om mängden konflikt står i proportion till problemet.

I andra familjer gör oenigheten att problemet kan fortsätta

Om ett barn verkligen har omfattande dataspelsmissbruk kan splittrade föräldrar göra förändring mycket svårare. Varje ny gräns kan kringgås genom den andra föräldern och familjen kommer aldrig till ett konsekvent arbetssätt.

När kan det handla om dataspelsberoende?

Vid dataspelsberoende är det framför allt svårigheter att kontrollera gaming, ökad prioritering av spelandet och fortsatt gaming trots negativa konsekvenser som behöver uppmärksammas. Dataspelsmissbruk används ofta som ett bredare vardagsbegrepp. Föräldrarnas olika åsikter avgör alltså inte om problemet finns – barnets faktiska fungerande är viktigare.

Spelberoende behöver skiljas från dataspelsberoende

Begreppet spelberoende används i Sverige främst för problem med spel om pengar. Det är därför viktigt att skilja det från dataspelsberoende och dataspelsmissbruk. Om pengar och gambling också finns med behöver den problematiken bedömas separat.

Ta hjälp utifrån om ni fastnat

Ibland har föräldrar diskuterat samma fråga så många gånger att båda slutat lyssna på varandra. En utomstående person kan hjälpa familjen att flytta fokus från vem som har rätt till vad som faktiskt händer med barnet och vilka förändringar som är realistiska.

Målet är inte att vinna diskussionen

Om den ena föräldern lyckas bevisa att barnet spelar ”för mycket” har familjen fortfarande inte löst problemet. Samma sak gäller om den andra lyckas bevisa att gaming också har positiva sidor. Målet är att skapa en vardag som fungerar.

Sammanfattning

När föräldrar inte är överens om gaming kan själva oenigheten göra situationen svårare. Den ena ser dataspelsberoende eller dataspelsmissbruk, den andra ser ett stort men normalt intresse. Barnet hamnar mellan två olika regler och lär sig snabbt vilken förälder som säger ja. Istället för att fastna i diskussionen om exakt hur många timmar som är acceptabelt behöver föräldrarna titta på konsekvenserna: sömn, skola, relationer, hälsa och förmågan att avsluta. Spelberoende kopplat till spel om pengar behöver dessutom skiljas från problematiskt gaming. Föräldrar behöver inte tycka exakt likadant om datorspel. Men barnet behöver vuxna som åtminstone kan stå på samma sida när det gäller vad som krävs för att vardagen ska fungera.