När gaming blir ett hinder för att ta körkort, söka jobb och bli självständig

Han är 20, 23 eller kanske 27 år. Gymnasiet är avslutat men livet verkar inte riktigt ha kommit vidare. Körkortet som skulle tas blev aldrig färdigt. Jobbansökningarna skjuts upp. Studier har påbörjats men avbrutits. Dygnsrytmen har vänt och stora delar av nätterna tillbringas framför datorn. Föräldrarna börjar fråga sig vad som egentligen händer. Ett stort gamingintresse innebär naturligtvis inte automatiskt dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende. Men när spelandet gång på gång får företräde framför de steg som behövs för att bygga ett självständigt vuxenliv finns anledning att titta närmare på situationen.

Problemet förändras när barnet blir vuxet

När en 14-åring spelar för mycket kan föräldrar fortfarande bestämma över internet, läggtider och datorn. När personen är 22 ser situationen helt annorlunda ut. Föräldrarna kan fortfarande vara oroliga, men de har inte samma mandat att bestämma. Samtidigt kanske den unga vuxna fortfarande bor hemma och är ekonomiskt beroende av familjen. Det skapar en komplicerad situation där personen är vuxen juridiskt men kanske ännu inte lever ett självständigt vuxenliv.

Gaming kan göra det lätt att skjuta framtiden framför sig

Att söka arbete, börja studera eller ta körkort innebär krav och osäkerhet. Man kan misslyckas på en intervju, kugga ett prov eller behöva göra något man inte känner sig bra på. Gaming erbjuder något helt annat. Där känner personen redan reglerna, har kompetens och får snabb återkoppling. ”Jag söker jobb imorgon” kan därför upprepas väldigt många gånger när det alltid finns något mer attraktivt att göra just nu.

När dygnet inte längre passar resten av samhället

En vanlig förändring är att dygnsrytmen successivt förskjuts. Personen spelar till tre, fyra eller fem på morgonen och vaknar långt in på dagen. När man inte har skola eller arbete finns heller ingen yttre struktur som tvingar tillbaka rytmen. Problemet blir självförstärkande. Arbetsförmedling, utbildningar, körlektioner och andra delar av vuxenlivet sker huvudsakligen när personen sover.

”Han är ju vuxen – vi kan inte tvinga honom”

Det är sant. Föräldrar kan inte behandla en 24-åring som en 14-åring. Men det betyder inte att föräldrar som finansierar boende, mat och andra kostnader saknar möjlighet att sätta gränser för vad de själva tänker fortsätta bidra med. Det är en viktig skillnad mellan att försöka kontrollera en vuxen människas gaming och att sätta rimliga villkor för att fortsätta försörja personen.

När hemmet blir väldigt bekvämt

Om den unga vuxna har bostad, mat, internet och få krav kan det finnas väldigt lite yttre tryck att förändra situationen. Det betyder inte att föräldrar har orsakat problemet. De flesta hjälper sina barn för att de vill ge dem möjlighet att komma vidare. Men ibland kan stödet oavsiktligt göra det möjligt att fortsätta ett liv som personen egentligen själv inte mår bra av.

Föräldrar börjar ta över vuxenlivets uppgifter

En förälder letar efter jobbannonser. En annan bokar körlektioner. CV:t skrivs tillsammans och mamman eller pappan påminner om varje möte. När personen försovit sig ringer föräldern och försöker lösa situationen. Hjälpen är välmenad, men efter en tid kan föräldrarna vara mer engagerade i den unga vuxnas framtid än personen själv.

Frågan är inte bara hur mycket personen spelar

En ung vuxen kan spela många timmar och ändå sköta arbete, ekonomi, relationer och vardag. Då ser situationen annorlunda ut. Det blir mer bekymmersamt när gaming kombineras med att nästan alla steg mot självständighet står still. Det är konsekvenserna och kontrollen över spelandet som är centrala när man funderar över dataspelsberoende eller dataspelsmissbruk.

Gaming kan också vara en flykt från känslan av att ha misslyckats

Det är viktigt att inte automatiskt anta att spelandet skapade problemen. Den unga vuxna kanske redan känner sig efter jämnåriga. Kompisarna studerar, arbetar, flyttar hemifrån och skaffar relationer. Ju större avståndet känns, desto jobbigare kan det bli att börja förändra situationen. Gaming kan då erbjuda några timmar där jämförelsen med andra försvinner och personen istället känner sig kompetent.

I spelvärlden kan personen fortfarande utvecklas

Utanför datorn kanske livet känns stillastående. I spelet händer däremot saker hela tiden. Rankingen förbättras, nya mål nås och personen utvecklar sin karaktär eller sitt lag. Det kan skapa en märklig kontrast där den digitala världen innehåller tydlig progression medan vuxenlivet utanför står still. För personen själv kan känslan av utveckling därför fortfarande finnas – bara på en annan arena än den familjen tittar på.

När några månader blir flera år

Det är lätt att tänka att personen behöver lite tid efter gymnasiet. Och ibland är det precis så. Ett sabbatsår är inte ett problem. Men när samma situation ser nästan identisk ut två eller tre år senare behöver familjen kanske sluta vänta på att förändringen ska komma av sig själv. Ju längre ett passivt mönster pågår, desto mer normalt kan det börja kännas.

Sätt mål som handlar om livet – inte bara speltiden

Ett vanligt misstag är att hela diskussionen handlar om hur många timmar personen får spela. För en vuxen är det ofta mer relevant att prata om vad som behöver börja fungera. Vad är nästa konkreta steg? Söka ett visst antal arbeten? Återuppta studier? Ta körkort? Bidra ekonomiskt hemma? Vända dygnsrytmen? Gaming får sedan anpassas efter de mål personen behöver arbeta mot.

Små steg kan vara viktigare än stora ultimatum

Om personen varit passiv under lång tid kan kravet ”skaffa jobb och flytta hemifrån” kännas enormt. Ett första steg kan istället vara att gå upp en bestämd tid varje vardag. Därefter kanske en aktivitet utanför hemmet läggs till. Sedan kommer jobbansökningar eller studier. Målet är att få rörelse i ett liv som har stannat upp.

När kan det handla om dataspelsberoende?

Om personen gång på gång försöker minska gaming men inte lyckas, låter spelandet få högre prioritet än arbete, studier och relationer och fortsätter trots tydliga negativa konsekvenser kan det finnas tecken på dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende. Då är problemet inte att personen råkar tycka mycket om datorspel. Spelandet har börjat begränsa möjligheten att leva det liv personen egentligen behöver eller vill leva.

Föräldrar behöver också fundera över sin egen roll

När barnet blivit vuxet behöver hjälpen ofta förändras. Att fortsätta göra allt åt personen kan hålla familjen kvar i samma mönster. Stöd kan istället innebära att hjälpa den unga vuxna att själv ta ansvar för nästa steg. Föräldern kan finnas kvar, uppmuntra och hjälpa när det behövs – utan att bli projektledare för någon annans vuxenliv.

Sammanfattning

När gaming blir ett hinder för körkort, arbete, studier och självständighet handlar problemet om betydligt mer än antalet timmar framför datorn. En ung vuxen kan spela mycket och samtidigt ha ett fungerande liv. Men när åren går, dygnsrytmen vänds, framtidsplanerna ständigt skjuts upp och nästan all känsla av utveckling finns i spelvärlden behöver situationen tas på allvar. Dataspelsberoende, dataspelsmissbruk och spelberoende kan förekomma även efter tonåren. Målet är då inte bara att personen ska spela mindre. Målet är att få verkligheten utanför datorn att börja röra sig framåt igen – mot ansvar, självständighet och ett vuxenliv där gaming kan finnas med utan att stå i vägen för resten.