Datorspel på raster – gemenskap eller ett sätt att dra sig undan?

Rasten börjar och några elever går ut på skolgården. Andra samlas i korridoren medan några direkt tar fram mobilen eller öppnar datorn och börjar spela. För skolpersonal kan det vara svårt att avgöra vad man egentligen ser. Är gaming på rasten ett modernt sätt att umgås med kompisar, en välbehövlig paus från en intensiv skoldag eller ett tecken på att eleven drar sig undan andra? Oftast är det helt vanlig fritid. Men ibland kan ett förändrat beteende vara en del av ett större mönster där dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende också behöver uppmärksammas.

Gaming på rasten behöver inte vara ett problem

För många elever är datorspel helt enkelt en social aktivitet. Fyra ungdomar som sitter bredvid varandra med varsin skärm kan samtidigt prata, skratta och samarbeta. Utifrån kan det se ut som fyra isolerade elever, medan de själva upplever att de gör något tillsammans. Skolan behöver därför vara försiktig med att automatiskt tolka skärmanvändning som social isolering.

Det viktiga är vad som händer runt omkring spelandet

En elev som spelar på nästan varje rast men samtidigt har vänner, deltar i undervisningen och enkelt kan lägga undan spelet befinner sig i en helt annan situation än en elev som successivt undviker all annan kontakt. Det är förändringen och konsekvenserna som är intressanta. Har eleven alltid haft gaming som rastaktivitet eller har något förändrats?

Rasten kan vara en återhämtningsperiod

Skoldagen innehåller många sociala och kognitiva krav. För vissa elever kan en stund med mobilen eller ett enkelt spel fungera som återhämtning. Personen kanske behöver dra sig undan en stund för att orka nästa lektion. Att alltid kräva aktivt socialt umgänge på varje rast behöver därför inte vara rätt för alla elever.

Men gaming kan också bli ett sätt att undvika något

I andra situationer fyller skärmen en helt annan funktion. Eleven kanske känner sig osäker bland klasskamraterna, har svårt att komma in i samtal eller har blivit utsatt för konflikter. Att öppna ett spel ger då en legitim anledning att inte behöva delta. Istället för att stå ensam på skolgården kan eleven säga till sig själv och andra: ”Jag vill ändå bara spela.”

Fråga vad eleven gör – inte bara hur länge

Om skolpersonal känner oro kan en enkel nyfiken fråga ge mycket information. ”Vad spelar du?” eller ”Spelar ni tillsammans?” öppnar ofta ett bättre samtal än ”Varför sitter du alltid med datorn?” Genom att förstå sammanhanget kan skolan avgöra om spelandet är socialt, individuellt, avkopplande eller kanske ett sätt att undvika något.

När rasten bara blir en fortsättning på nattens gaming

Ibland är spelandet på rasten en liten del av ett betydligt större mönster. Eleven kanske spelade långt in på natten, fortsätter på mobilen på väg till skolan och använder varje rast till att spela igen. Efter skoldagen går personen direkt hem till datorn. Då är frågan inte längre vad eleven gör under en tjugominutersrast utan vilken plats gaming har fått under hela dygnet.

När eleven inte längre kan lägga undan spelet

En viktig signal är flexibiliteten. Kan eleven avsluta när lektionen börjar? Eller fortsätter spelandet trots upprepade tillsägelser? Kommer eleven sent från raster eftersom en match ”måste bli färdig”? Försöker personen spela även under lektionerna? När gaming gång på gång får prioritet framför skolans krav kan det finnas anledning att titta närmare på beteendet.

Social gaming kan fortfarande vara problematiskt

Det är lätt att tänka att spelandet inte kan vara ett problem eftersom eleven spelar med kompisar. Men dataspelsberoende eller dataspelsmissbruk innebär inte att personen måste vara ensam. Tvärtom kan den sociala gemenskapen vara en av de starkaste anledningarna till att det blir svårt att minska spelandet. En elev kan ha många vänner online och samtidigt ha ett spelmönster som påverkar sömn, skola och andra delar av livet.

Rastgaming kan säga något om elevens sociala situation

Om en elev som tidigare umgicks mycket med andra plötsligt börjar sitta ensam med mobilen på varje rast kan det vara värt att fråga vad som förändrats. Har något hänt i kompisgruppen? Finns konflikter? Känner eleven sig utanför? Gaming behöver då inte vara problemet utan kan vara ett synligt tecken på att något annat har hänt.

Förbud kan ibland dölja problemet istället för att lösa det

Om skolan förbjuder all gaming på raster försvinner själva beteendet kanske från skolans synfält. Men om eleven använde spelet för att hantera ensamhet finns ensamheten fortfarande kvar. Regler kring digitala enheter kan naturligtvis behövas, men de ersätter inte förståelsen för varför en specifik elev ständigt söker sig till skärmen.

Skolan behöver se mönstret över hela dagen

En enskild lärare ser kanske eleven spela under en rast. En annan ser att eleven kommer sent till lektionen. Skolsköterskan får höra att eleven sover fyra timmar per natt och mentorn ser ökande frånvaro. När observationerna sätts samman kan ett helt annat mönster framträda. Där kan elevhälsan spela en viktig roll genom att samla bilden.

När kan det handla om dataspelsberoende?

Gaming på raster är i sig inget tecken på dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende. Oron ökar när spelandet är svårt att kontrollera, får allt högre prioritet och fortsätter trots tydliga negativa konsekvenser. Om eleven spelar stora delar av nätterna, fortsätter under skoldagen och successivt prioriterar bort andra aktiviteter finns större anledning att undersöka situationen.

Sammanfattning

Datorspel på raster kan betyda många olika saker. Det kan vara social gemenskap, avkoppling och ett gemensamt intresse. Det kan också vara ett sätt att dra sig undan sociala situationer eller en liten del av ett betydligt större problematiskt spelmönster. Skolans uppgift är därför inte att automatiskt betrakta elever som spelar på rasten som elever med dataspelsberoende, dataspelsmissbruk eller spelberoende. Titta istället på helheten och förändringen över tid. Kan eleven lägga undan spelet? Finns andra relationer och aktiviteter? Fungerar sömn och skolgång? Och framför allt: vad fyller spelandet för funktion för just den här eleven? Den frågan kan säga betydligt mer än själva skärmen.